Sköldkörtelföreningen om hypotyreos typ 2

Sköldkörtelföreningen har fått frågor från journalister om hur föreningen ställer sig till hypotyreos typ 2.

"Hypotyreos typ 2" saknar en entydig definition. Begreppet hypotyreos typ 2 används på följande lite olika sätt av olika förespråkare:

1. för att beskriva sköldkörtelhormonresistens på vävnadsnivå
2. för att beskriva att TSH-provet och blodhalter av sköldkörtelhormon inte beskriver graden av hypotyreos vid diagnos och behandling, utan att ha teorier om orsakerna
3. för att beskriva att TSH-provet och blodhalter av sköldkörtelhormon inte beskriver graden av hypotyreos vid diagnos och behandling och drar slutsatsen att personer där blodproven inte fungerar har någon sorts defekt eller distinkt sjukdom (hypotyreos typ 2)
4. för att beskriva att när behandling med Levaxin inte fungerar, utan man behöver syntetiska eller naturliga T3 preparat (”vävnadshormonet”), så är det ett tecken på något problem hos personen (hypotyreos typ 2)

Sköldkörtelföreningen (och tillgänglig forskning) anser att det stämmer att TSH-provet och blodhalter av sköldkörtelhormon inte beskriver graden av hypotyreos (= vävnadshalter av sköldkörtelhormon), detta inkluderar personer som har en primär defekt på sköldkörteln och kan vara allvarligt sjuka med TSH inom referens. Det finns idag inga bra prover för att visa på sköldkörtelhormonhalter på vävnadsnivå: något som ALLA hypotyreospatienter skulle behöva. Det gäller därför att lita mer på symptom och att sluta med övertron på blodprover, vilket gäller alla hypotyreospatienter. Att Levaxin inte är optimal behandling för en mycket stor grupp patienter är inte heller det något tecken för oss på att det är personen som har någon separat variant av hypotyreos, utan det säger mer om Levaxinets brister: att det är så olikt den mix av sköldkörtelhormon en frisk mänsklig sköldkörtel utsöndrar.

Sköldkörtelföreningen ser därför inte behovet av att använda begreppet "hypotyreos typ 2" och ser inte heller något diagnostiskt värde i det. Att använda TSH-värdet för att skilja mellan "hypotyreos typ 1" (primära sköldkörtelproblem med högt TSH) och "hypotyreos typ 2" (TSH inom referens) är att tillskriva TSH-värdet alldeles för mycket betydelse. Det kan möjligen leda till att man inte t.ex. tar antikroppsprov och gör ultraljud/finnålsundersökning i fall där TSH är inom referens, eftersom det ju då ändå inte skulle vara "hypotyreos typ 1" - och då blir diagnostiken lika dålig som i skolmedicinen.

Diagnostiken måste skärpas överlag: vi ser personer utan sköldkörtelantikroppar med TSH inom referens som ändå har en inflammation i sköldkörtelkörteln som kan påvisas med ultraljud /finnålsundersökning och allvarliga symptom från denna (hypotyreos typ 1), vi ser också personer som inte har primära sköldkörtelproblem (normalt TSH, fritt T3, fritt T4, ultraljud, antikroppar och finnålsundersökning) men ändå allvarliga hypotyreossymptom och som då kanske har sköldkörtelhormonresistens eller så har man missat problem med hypofysen (sekundär hypotyreos, INTE samma sak som hypotyreos typ 2) eller något helt annat.

I korthet: mer forskning och mycket bättre diagnostiska metoder behövs innan vi kan dela upp hypotyreos-patienter i olika kategorier. Med tanke på detta borde läkare vara ödmjuka, visa medmänsklighet och inte neka patienter med allvarliga hypotyreos-symptom prov-behandling oavsett om patienters TSH-värde inte beter sig som det borde enligt den gravt förenklade modellen i textboken från läkarutbildningen.